thissongisamess.com

Jag känner mig hotad hela tiden. Mina upplevda hot kan i allmänhet delas in två kategorier. I den första ingår yttre faktorer, olyckor som kan drabba mig när som helst helt oberoende vad jag själv tar mig för. Jag tror till exempel allt som oftast att jag vilken dag som helst kan få sparken utan vidare, att min sambo ska lämna mig eller bedra mig eller att det ska bli eldsvåda som förstör mitt hem alternativt att vi ska drabbas av inbrott. Än värre kan någon jag tycker om råka dö i en olycka eller plötslig sjukdom. Den andra kategorin består av olyckor som jag kan dra på mig genom egen handaverkan för att låna ett riktigt stelt polisutryck. Häromdagen till exempel lyckades jag förlägga ett viktigt dokument som jag behöver i mitt arbete som någonstans hemma i lägenheten. Jag behöver de papprena om jag om jag är rädd om mitt arbete. Och det är jag, jag vet hur svårt det kan vara att hitta jobb i Stockholm. Jag drabbades (naturligtvis) direkt av panik och sprang runt och gormade för full hals samtidigt som jag slet ut lådor och slängde prylar omkring mig. Det uppskattade tydligen inte vår granne som kom upp och hotade med stryk för att jag hade väckt honom. Nu ska visserligen inte han snacka. I regel brukar nämligen han och hans sambo skrika, bråka och slåss minst en gång i veckan. Gärna på veckodagar och inte sällan så sent som vid tretiden på natten. Men i alla fall nu måste jag oroa mig för att han (som förhoppningsvis inte är skrivkunnig) ringer eller skriver till värden och får oss vräkta. Ja i alla fall, så där kan jag hålla på. Jag oroar mig också för att det ska uppdagas att jag egentligen inte kan något. Trots min högskoleexamen och all erfarenhet. Terapi kanske kunde vara något. Jag är lite nojig inför det också. Fast någon måtta får det ju ändå vara. Jag börjar utvecklas till en Woody Allen-kopia frånsett att jag saknar uppenbar talang.